Plåsterpedagogik

Publicerad den av borjewallberg1

Som den omtalade pappan kan jag bara glädja mig åt vad min dotter skriver om beröm.
Jag var en mycket dålig elev i skolan, särskilt i språk, och i andra ring fick jag gå om ett år för jag klarade inte alla tentor. Det var otroligt skamfyllt på den tiden.
Så fick jag en ny lärare i engelska som tyckte att mitt uttal var bra. Det var så enkelt, och plötsligt, var engelska mitt bästa ämne, ända fram till studentbetyget. Det blev inträdet till de andra språkens värld och den internationella sfären där jag i fyrtio år har arbetat över hela världen med de fyra språken jag lärt, plus två andra, portugisiska och spanska, som jag på grund av att de behövdes i jobbet hämtade upp en del av på vägen mot nya uppdrag..
Med detta vill jag säga, underskatta inte de små dagliga tecknen på uppskattning och missa inte chansen att ge beröm där det är förtjänt. Och se hur Era elever växer! Det är en underbar känsla:
Tack Gösta Langenfelt adjunkt i Bromma Läroverk 1952-54! Du var inte den mest effektiva läraren, men Du visste hur Du kunde fylla Dina elever med självförtroende! och framtidshopp!

specialpedagogen

“Ingen människa har någonsin fått för mycket beröm” sa min pappa. Jag nickade, jo så är det nog. Efter ett tag märkte jag att inte kunde släppa hans ord. Vad innebär det här egentligen? Är det så? Tänker vi så om varandra? Vad skulle hända om alla levde efter det? För mig är det viktiga tankegångar, särskilt som jag vet att jag ställer höga krav på mig själv och på andra. Har jag en balans mellan kraven jag ställer och berömmet jag ger? Både till mig själv och andra!

Alltså börjar jag med lite beröm: du är fantastisk! Jag vet att om du läser detta är du förmodligen verksam inom skolan och ord kan inte beskriva den beundran och ödmjukhet  jag känner inför det arbete som jag vet att du lägger ner för att få alla över mållinjen nu innan sommaren. Har man inte stått inför utmaningen att få alla…

Visa originalinlägg 1 028 fler ord

Publicerad den av borjewallberg1

Förord 2.  Min Värld! En värld, så fylld av möjligheter!

På hundra år från hästdroska till överljudsflygplan! Men tyvärr, också ett högt pris för utvecklingen – och – diktaturernas nyttiga tjänare! De stora hoten i vår tid! 

Vi måste värna vårt samhälle både för våra egna, och våra efterkommandes liv!  Detta har varit ett ledande stråk i mitt skrivande och det har lett till en andra inledning till mina memoarer. Jag kände att jag måste deklarera vad jag tror på och vad jag står för innan Du möter det i vad jag skriver i mina Skärvor. Jag hoppas få Dig att också fundera över detta.

Jag har haft turen att få leva i ett fredligt land, men jag har också genom mitt arbete både hemma och på andra ställen på vår jord kommit att vara med lite i kanten av historien. Det har starkt påverkat både mitt liv och mitt tänkande. Det är så mycket, som vi, i vårt land, tar för givet. Den ursprungliga tanken var att berätta om mitt och föregående generationers liv. Men den har alltmer kommit att byggas ut, så att jag mer och mer velat placera in mina minnen i ett vidare samhälls- och politiskt perspektiv. Boken handlar därför inte längre bara om mitt och mina närståendes liv, utan om utvecklingen i det samhälle, där jag har vuxit upp och verkat, och om många andra människor, som för mig varit viktiga och intressanta. Jag vill också berätta något om deras roliga, dramatiska och tragiska historier. Det är därför jag kallar min bok ”Skärvor ur mitt och andras liv”.

  1. En fantastisk utveckling på drygt hundra år – från hästdroska till överljudsflygplan

År 1904, ansåg direktören för det amerikanska patentverket, att nu skulle det knappast komma så mycket nya uppfinningar för, som han sade: ”Allt var ju redan uppfunnet.” Ur hans trånga synvinkel var det kanske inte helt fel. Människornas bekvämlighet hade med snabba språng ökat, när Edisons elektriska lampor och Bells telefoner hade börjat tas i bruk mer allmänt, vatten transporterades till alltfler bostäder och avloppsvattnet tog som hand av andra. Fordon av alla slag, drivna med fossila bränslen hade blivit allt vanligare. Telegraf och telefon hade revolutionerat kommunikationerna. Allt detta var ju delar av samhällets snabba strävan efter utveckling. Ändå är hans uttalande en klassiker, för det var väl ungefär då, som utvecklingen började ta fart, inom alla områden, stadsbyggnad, hälsovård och medicin, teknik, kommunikationer och lärande.

Under den korta tid mina föräldrar och jag själv har funnits på jorden, två generationer och knappt hundratjugo år, har människans livsbetingelser ändrats dramatiskt. Se bara på medellivslängden i Sverige. När mina föräldrar föddes i slutet av artonhundratalet låg den på knappt 70 år, bl.a. på grund av den stora barnadödligheten. Idag är den drygt 85 för kvinnor och över 80 för män. Bara mellan åren 1988 och 2008 har den, enligt Wikipedia, ökat med 4,95 år för män och med 3,19 år för kvinnor. Antalet personer, som når den ännu lite magiska dagen, då de fyller hundra och får ett personligt lyckönskningsbrev från Kungen, ökar starkt.

Kommunikationerna har under samma tid undergått en otrolig förändring. En av min pappas historier var när han, tretton år gammal tillsammans med tusentals andra stockholmare begav sig till Gärdet, eller Ladugårdslandet, som det då hette, för att se det första flygplanet landa i Stockholm. Det flygplan han såg då, var en skranglig skapelse, byggd av järnrör och stålwirar och med kropp och vingar av spänd, lackad väv. På bara femtio år utvecklades de sedan från dessa ömtåliga apparater till stora, snabba och bekväma passagerarplan och, innan han dog, år 1991, hade han kunnat flyga med dem, över hela världen. Tyvärr, blev de också oändligt dödliga vapen, som kostat miljoner människor livet.

Telefonens utveckling är lika fantastisk. När mina föräldrar kom till världen, kunde antalet telefoner i Stockholm räknas i tusental. Sedan gick det vidare, men ännu in på åttiotalet var bärbara telefoner sällsynta. De kom på nittiotalet, då jag köpte min första bärbara telefon, en stor, klumpig svart lur med knappar på. Dagens smarta telefoner började komma ut på marknaden för bara lite mindre än tio år sedan. Idag räknar man med att mer än sex miljarder människor över hela jorden använder smarta telefoner. Vad det betyder för tillgången till information, läskunnigheten och de samlade kunskaperna hos världens befolkning, kan vi bara ana.

En annan utveckling värd att se tillbaka på, är datortekniken. År 1953 utvecklade Sverige den första elektroniska databehandlaren, BESK (Binär Elektronisk Sekvens Kalkylator), även kallad matematikmaskinen, och satte upp den i KTH:s lokaler på Drottninggatan 95, där nu Kungliga Vetenskapsakademin huserar. Det var en otrolig utveckling och en källa för nationell stolthet, för under några veckor var BESK den största datorn i världen. Allt var så fantastiskt. Jag minns det väl, för min kusin, Gunnar Fredberg, hade fått arbete på Matematikmaskinnämnden, som drev den, och jag fick en gång komma dit och se på detta obegripliga under. Det fyllde ett, eller kanske det var flera rum, med tjocka härvor av kablar och tusentals elektroniska rör. Det var ett imponerande slags organiserat virrvarr, som Gunnar rörde sig så hemvant i. BESK hade en sådan enorm kapacitet, att man under dessa år på allvar förde en diskussion, om det för hela Sverige skulle behövas två, eller tre, datorer!

Den användes då bl.a. för att beräkna vingprofiler för det nya svenska attackflygplanet, Lansen, av FRA för dechiffrering av krypterade meddelanden och av Vägverket för beräkning av vägar och vägprofiler. Dess totala kapacitet var, enligt Wikipedia, bara 2,560 byte, så trots sin fysiska storlek var den en dvärg i jämförelse med dagens enklaste laptops. 1966 hade tiden gått förbi BESK och den togs ur drift. Då hade redan Stockholms Sparbank byggt upp en egen dataavdelning med ett tiotal stora datorer i en jättehall för att hålla koll på spararnas pengar och sin egen ekonomi och gått över till andra generationens datorer.

När BESK kom till var jag lika gammal som mitt barnbarn, William, är nu. gick på gymnasiet, och skulle nästa år ta studenten! Det är bara sextio år mellan BESK och den tekniska utvecklingen fram till dagens datorer och våra smarta telefoner och surfplattor! Så sent som på åttiotalet lyckades en svensk kommunikationsminister också göra sig nära nog odödlig med uttalandet om att surfandet på nätet, bara var ”en fluga”. Idag sitter vi nästan alla böjda över våra surfplattor och smarta telefoner och kollar vad som händer.

Vi kan också se utvecklingen på fattigdomen i världen, Den har halverats under de senaste tjugo åren, inte så mycket genom välvilligt bistånd, utan mer genom investeringar i infrastruktur och produktion – och kanske något, genom biståndets investeringar i ”mjukare” frågor som utbildning, hälsa och samhällsfrågor. Också det är frågor, som jag efter fyrtio års arbete med bistånd och internationella frågor, ser som så viktiga för vår framtid och välgång, var vi än bor.

  1. Utvecklingens höga pris – och diktaturernas nyttiga tjänare!

Utvecklingen har tyvärr haft ett högt pris. Den har lett till allt större och blodigare konflikter. Alltmer sofistikerade vapen har tagit allt fler människors liv och jagat hundratals miljoner på flykt.  Människan är – och förblir – det enda rovdjur, som med både lust och energi ägnar sig åt att förgöra sitt eget släkte, bara för idéers och själva dödandets skull! Vi har över våra två generationer, fått uppleva två världskrig, många andra krig, blodiga revolutioner och andra småkrig och konflikter, som nu kryper allt närmare inpå oss. Vi har fått uppleva de grymmaste och mest effektiva folkutrotningar, som nazisternas av judarna under det andra världskriget och den som turkarna genomförde av armenierna under det första.  Och därtill har vi alla de ”samhällsexperiment” som kostat tiotals miljoner livet, som införandet av kommunismen i Ryssland och andra länder och Maos kulturrevolution, ”Det stora språnget”. Bara det sägs ha kostat 30 miljoner människors liv.

Totalitära läror, som nazism, fascism och kommunism, har kunnat använda den moderna tekniken till att främja sina syften, etablera en total makt och sedan sprida sina människofientliga läror och lögner över hela vår jord. Hundratals miljoner ”vanliga” människor har med sina liv fått betala priset för att de inte ”passade” in i de politiska systemen.

Det värsta är dock, att det fortfarande finns människor som bedömer våldets art och resultat med någon slags måttstock, där graden av grymhet bedöms efter vad som varit syftet med den! Vår äldsta dotter hade en vän, vars far en gång med ansiktet mycket nära mitt, anförtrodde mig, att han förstod att de som dött under skapandet av den nya sovjetstaten, var ”nödvändiga offer” för att det skulle kunna bli en förändring åt ”rätt håll”. Jag tog instinktivt ett steg bakåt. Jag kände ju honom som en trevlig person, en god och fridsam far för sina barn. Nu stod han där och ursäktade alla dessa människors död med att det gjordes för den goda saken! Vi har inte talats vid sedan dess, eftersom vi flyttat från det välmående Bromma. Han bor kvar där och jag tror att han fortfarande är en förtjusande make, far- och morfar, men jag skräms in i märgen av hans idéer.

Tyvärr, är han långt ifrån den ende. Dessa tankesätt går långt upp i den politiska hierarkin. Jag skrev en gång en lång email till Miljöpartiets dåvarande språkrör, Birger Schlaug, för att jag tyckte att han i något sammanhang på ett ganska osmakligt sätt hade ursäktat de mord och grymheter, som begåtts i kommunismens namn i förhållande till nazismen. I min mail jämförde jag min judiske styvbrors familj och deras öde, där hans mormor var en av dem som förintades i Auschwitz´ gaskamrar och ugnar, med vad som hände min estniska svägerskas pappa. Han hade varit föreståndare för ett kooperativ på Dagö, i Estland och blev arresterad redan 1941 och skickad till Gulag för resten av sitt liv. Han dog 1953, ”av hjärtlidande”, den vanliga förklaringen, när man skjutit någon. Nu, efteråt vet vi att det, efter Stalins död, hade varit rasande upplopp i dessa läger. Fångar, som inte såg någon framtid, ens efter tyrannens död, hade rest sig med vad de hade av hemgjorda knivar och yxor och vässade bestick och tog ryssarna med total överraskning, innan de kunde stoppas. Troligen dog han där, om det inte var av sjukdom eller svält.

Däremot gick det bättre för hennes farmor. Hon blev också arresterad, där hon bodde i Tallin, och körd på lastbilsflak till stationen, men, när hon kom ditt var tåget så fullastat att soldaterna inte kunde klämma in henne i vagnen, så tåget avgick med henne kvar på perrongen. Hon gick tillbaka hem till sig och ingen kom tillbaka för att hämta henne, så hon fick dö i frid i sitt hem. Detta, skrev jag, var den verkliga skillnaden mellan kommunism och nazism! Nazisterna skulle aldrig ha lämnat henne utan att komma tillbaka. En liten, nästan charmig kommunistisk egenhet i den totala grymheten!

Jag fick ett långt svar. Kanske det hade skrivits av någon pressekreterare, men det var i Birger Schlaugs namn. I det skriver han ganska utförligt om, att det faktiskt är så att man måste se till avsikten med politiken och att det inom kommunismen funnits så mycket mer av goda avsikter med deras politik, att man inte kunde jämställa det två lärorna! Det var en riktig knäpp på näsan. Jag trodde inte mina ögon. Vad visste han om detta och vad ville han tro?

Det är synd, att man inte kan fråga de mellan 30 och 40 miljonerna dödade i Sovjetunionen och de sex miljonerna folkmördade judarna, om vilket system som var bäst, vem som hade de ädlaste motiven för att göra det de gjort, så som Birger Schlaug ger uttryck för.

Idag tar miljöpartiet starkt avstånd från Sverigedemokraterna, men de samarbetar nära med vänsterpartiet, det forna SKP, som 1945 i Svea Rikes Riksdag röstade för att till Sovjetunionen skicka tillbaka de över trettio tusen baltiska flyktingar, som med risk för sina liv flytt över Östersjön i små, farliga båtar. Hur många som gick under i vågorna och dog där, kommer vi aldrig att få veta, men det har uppskattats att de som drunknade i Östersjöns kalla vatten var betydligt fler än ettusen. Det har de flesta glömt, och SD attackeras nu hårt från en vänster, som ingenting minns, eller inte vill minnas. Trenden håller alltså i sig, troligen också sättet att gradera död och grymhet. Denna slaskiga acceptans av omänskliga ideologier, som finns både till vänster och höger, är för mig en fara som urholkar vår demokrati och vårt samhälle. Det som skrevs i Birger Schlaugs email står heller inte ensamt.

Jag har inte glömt, när den f.d. Sidahandläggaren, dåvarande miljöministern, Birgitta Dahl, klämde en förrädarstämpel på de få i Sverige, som vågade kritisera Pol Pots mördarregim i Kambodja. Jag hade all anledning att ta åt mig, för jag hade just varit i Laos och träffat personer, som varit i Pnom Penh, när de röda khmererna marscherade in. Av en slump hade jag träffat en gammal bekant från Tanzaniatiden och fått höra hela historien om mördandet i den franska ambassadens trädgård. Han hade, liksom Herman Lindqvist, varit där och var djupt skakad, men oändligt lycklig att han överlevt.

Direkt, när jag kom till Bangkok, hade jag under en lunch på ambassaden försökt ta upp frågan med vår ambassadör, Jean Christophe Öberg, men blivit bryskt tillrättavisad inför alla andra gäster. Det var mycket obehagligt och gav mig en känsla av vanmakt. Man ville ingenting veta! Inte heller på Sida var detta något man ville veta mer om. Tystnaden var kompakt. Jag borde gjort mer med det jag visste, men kanske var jag för feg. Min ställning på Sida var heller inte stark på den tiden, trots att jag rätt snart var på väg mot ett jobb som biståndskontorschef i Tunis.

När Birgitta Dahl senare blev vald till förste talman i Riksdagen och därmed konstitutionellt den andre i den svenska tronföljden, kändes det som ett otroligt svek mot oss alla i Sverige, och för första gången i mitt liv, började jag på allvar att fundera över, om det ändå inte var bättre med en ärftlig monarki, än att riskera att få en sådan enögd, idealiserande politiker på vänsterkanten som landets formella statschef.

Jag har heller inte glömt, hur vår dåvarande vice statsminister, som bara fem år före Murens fall, uttalade sig om, att det i Östtyskland härskade ett annat politiskt system som hade visat sig kunna fungera väl och som man borde kunde lära sig av. Stackars den annars så sympatiske Ingvar Carlsson, att han snart, så direkt, skulle få veta att han varit ute i i den ideologiska fantasins värld. Inte heller har jag glömt hur den dåvarande utrikesministern, Sten Andersson så totalt uteslöt varje möjlighet för de baltiska folken att kunna bli fria, och hur han såg Måndagsdemonstrationerna för de Baltiska Staterna på Norrmalmstorg som fullständigt utsiktslösa och därmed meningslösa. Han hade i sitt ämbete tillgång till all information, men valde att se det som skedde genom ett rött raster.

Jag ser sådana här ideologiska fantasterier som ett svek mot det civila, demokratiska samhället. De stryker de allra obehagligaste tendenserna medhårs och urholkar det humanistiska synsättet. De är ett hot mot vårt demokratiska system och i änden, en fara för våra liv!

Det här är tyvärr ingenting nytt. Det starka och totalitära lockar! På trettio- och första hälften av fyrtiotalet rådde exakt samma situation, men då gällde det nazismen. Mina föräldrar hade tagit en stor risk, när de 1938 tog emot det judiska flyktingbarn, som jag skulle komma att se som min styvbror, och det har starkt påverkat mitt liv och min syn på samhället. Idag är de alla borta, utom Franks dotter Karen. Jag var med, när hon föddes här i Stockholm, men jag inte vet var hon finns, så nu finns bara jag kvar att berätta deras historia. Jag kan fortfarande skriva om den i mina memoarer och jag riktar mig i dem alldeles särskilt till sådana som Birger Schlaug och alla andra ideologiskt troende till vänster och höger, som valt, att likt de tre aporna varken vill höra, se eller kännas vid lukten av lik.

När det gäller nazismen, råkade jag skriva ett ”x” istället för ett ”z”, och slogs då av likheten i vad de kallas. I Ryssland var de marxister och i Tyskland nazister. Vad människor i vårt historielösa samhälle inte vet, eller inte vill ta till sig, var att Adolf Hitlers NSDAP också var ett socialistiskt parti, uppbyggt på att dra till sig alla dessa miljoner arbetslösa tyskar efter det första världskriget. Nu är, utom en liten, skränande minoritet på högerkanten, de flesta överens om att fördöma dem som då satsade på nazismen. Hitlerhälsningen är förbjuden i lag. När kommer samma uppgörelse att göras med kommunismen, och med Stalins och Maos dödliga regimer? Kommer den någonsin? ”Det var ju så länge sedan” sade Hans Linde, Vänsterpartiets utrikespolitiska talesman för bara några år sedan. Jag förstår inte. När man gjort något dumt brukar man väl be om ursäkt. Det gjorde t.o.m. Mona Sahlin, när hon ursäktade Karl den Tolftes grymma behandling av samerna för trehundra år sedan. Behöver den kommunistiska lärans mördande inte ursäktas? Eller räcker det med att glömma det som varit?  Och, om man har så medvetet ”glömmer”, när kan man börja om igen, utan att hindras av några av minnets gränser, för det man vill göra?

Det kommer alltid att finnas människor med olika mer eller mindre säregna och obehagliga åsikter, och de skall ha rätt att ha dem, för ibland kan det komma viktig förnyelse ur en del. Vi får dock aldrig ta vårt demokratiska samhälle för givet, det som styrs av lagar, som ger oss rätten till fri information och möjlighet att delta i besluten om hur landet skall styras. Den demokrati vi har, är något, som varje dag måste försvaras och erövras på nytt!

Euforin och hoppet om en bättre värld efter det kommunistiska imperiets politiska sönderfall har under de senaste åren alltmer kommit att urholkas. Jag ser framför oss en tid, där hoten mot vårt samhälle och våra liv är många, och de ökar. De går inte att sopa dem under mattan och de måste aktivt bemötas. De är många, men jag har utan inbördes ordning valt ut nio, som jag ser som, om inte alla de största så ändå mycket stora och hotande:

De små stegens tyranni

Det började med en mjukstart, med Tintin i Kongo. Den borde på grund av sin syn på de ”svarta” förbjudas på alla bibliotek. Det var inte fel att diskutera just den boken, för den skrevs på en tid, när synen på Afrika och afrikaner var en annan. Men, skulle den förbjudas och låsas in i ett ”giftskåp”, där bara de med tillstånd skulle ha rätt att hålla den i sina händer?  Vilket idiotiskt alternativ, för då kommer den att bli verkligt eftertraktad. Nu löstes det hela på ett för de svenska biblioteken rimligt sätt med ett tillagt, förklarande blad om författaren och den tid, då han skapade den. Därmed har man gett den ett djupare perspektiv på ett konstruktivt sätt, som knappast kan undgå en ung läsare.

Klippet av den lille judiske mannen i tomtens leksaksfabrik, som marscherar rakt in i den öppna julklappssäcken, år, är för en gångs skull, inte den svenska ”kultureliten” skyldig till. Det var Disney, som själva hade klippt bort några potentiellt provocerande avsnitt ur filmen för att ”mota Olle i grind”. Hot om åtgärder, var de än förekommer, kan också vara effektiva. Så, nu har programmet blivit en verkligt vitt, en Vit Jul”. Vilket klipp för dem, som inte gillar människor som inte är som vi! Jag kan bara gratulera SD till alla dessa lydiga tjänare! Jag tycker därmed att den har tjänat ut som julprogram!Sedan hände något, som de aldrig hade kunnat vänta sig. Det började, med ett hatfyllt inlägg på Facebook, när Linda och hon var på en mässa i Frankfurt. I inlägget uppmanades andra, som heller inte gillade Lilla Hjärtat och Liten Skär att göra samma sak. Stormen bröt lös, och Stina hamnade i ett virtuellt glashus, där de kringstående uppmanades kasta sina mentala stenar på den otrogna, rasistiska synderskan. Situationen blev fruktansvärd. Alla ville delta i drevet, anonyma hatare på nätet, en svans av dåligt pålästa journalister som vädrade blod och höjda upplagor, och så alla de, som alltid håller med dem, som de just då anser vara störst och bäst. Aggressiviteten i attackerna skrämde nästan livet ur Stina, men hon har numera lite distans till det som skedde och anser att det var en liten grupp på fyra, fem röststarka personer, som lyckades förvandla hennes Lilla Hjärtat till ett monster. Ett annat ”kulturellt” möte, var det, som Lena Aldolfsson, vår dåvarande kulturminister, råkade ut för, när hon bjöds in på ett tårtkalas med tårtan lagd ovanpå Makode Lindes svarta kropp, där han låg, sminkad med ansiktet som en del av tårtan. Avsikten var att skända henne och göra henne ännu mer olämplig att ansvara för landets kultur. Man lyckades med det, för Lena. som är en vänlig själ och inte gärna vill gå på konfrontation, gjorde som hon var ombedd och skar i tårtan – och Makode Linde skrek, som om han hade kniven i sig. Så fungerade vår svenska kultur! Makode hade tur den gången, för hade det varit jag, som stått där med kniven i hand, hade jag skurit ut ett ordentligt stycke tårta. rätt över hans hjärta och sedan tvingat honom att äta för att få i gång ett kalas, i vilket alla kunde delta! Före julen 2014 var det en förskola, där barnen inte skulle få sjunga om ”pepparkakeland” och pepparkakor skulle inte serveras. Om det är ett illvilligt rykte, eller sant, vet jag inte, men det passar väl in i den nuvarande situationen, att andra skall ta över vårt ansvar som föräldrar och far- och morföräldrar för våra barn och barnbarns utveckling. Det nedvärderar våra roller och vårt ansvar. Jag frågar mig också, hur de unga, kommer att reagera, när de blir äldre och förstår att alla dessa böcker och filmer har ”friserats” av en liten grupp kulturella jesuiter? Jag fruktar att, när de blir varse om vad de utsatts för, kommer reaktionerna att bli omvända. och att de som gjort detta utan att förstå, blivit de främlingsfientligas bästa hantlangare! Det känns såå absurt! Sedan var det nazisterna på trettiotalet. De sållade ut alla böcker av judiska författare och andra, som de bedömde som olämpliga. De skulle bara inte finnas! I hela Tyskland samlades sedan de bannlysta böckerna ihop till stora berg och brändes offentligt, på bål. Så stor var den nazistiska propagandans makt, att många privatpersoner, av rädsla, eller för att de tyckte så, också bidrog till denna oersättliga förintelse av den tyska kulturen. Det finns en underbar bok om detta, ”Boktjuven”, en sann historia om en flicka som räddade böcker undan bokbålens förintelse. Hon är död nu. Hon dog för några år sedan i hög ålder i Australien, men hon hade säkert kunnat berätta om detta onda, att sortera ut sådant ur kulturen, som inte passar makten.

Idag bränns ingen på bål, men muslimska fatwor utdelas mot misshagliga författare, och de skjuts med automatgevär av terrorister, som inte gillar vad de skriver. Hos oss har det inte gått så långt som till att brännas på bål, eller nazisternas offentliga bål, men här brännmärks nu författare och deras av dem skapade gestalter och annat, som inte passar den självutnämnda jury, som letar, samlar och fördömer. Jag ser det som ett slags ”stalking”, eller olaga hot, i en, de små stegens tyranni!

Ändå hade det kunnat vara värre. På medeltiden, och långt in på den Nya tiden, satt trägna jesuiter och gick igenom allt som skrevs, och de, som blev utpekade som kättare, riskerade att brännas på bål, som Giordano Bruno, år 1600 på Campo di Fiori i Rom. I Sovjetunionen, fick misshagliga författare plikta med livet för att de försökte fortsätta att skriva, trots det dödliga kulturella, klimatet. Många gick under. En av dem. var poeten, Osip Mandelstam. Han arresterades första gången redan på tjugotalet, fast han var en varm anhängare av den kommunistiska revolutionen, och sedan igen, på trettiotalet, för en kritisk dikt om Stalin. Han dog i ett läger i Sibirien, år 1938. Hans hustru, sedan 1919, Nadezjda Mandelstam, har skrivit en bok om deras långa äktenskap i oro, hopp och förtvivlan. Den heter ”Stalins mirakel” och finns på svenska, om någon skulle vilja vet vad som kan hända i ett land, där de som skriver, eller skapar, ständigt övervakas vad gäller deras renlärighet och följsamhet. Kanske något för Hans Linde och många andra?

Nu har det kulturella drevet börjat nå Kalle Anka! Hans umgänge med kvinnliga ankor (-ar?) är lite skumt och han anses ha en nedsättande attityd till dem. Än värre är att han har ingenting på sig under den midja han inte har! Kan man verkligen låta våra barn läsa och se sådant?  Det öppnar för nya perspektiv. Kan man nu gå ut med hunden naken i rumpan, eller låta våra katter springa omkring och jama i mars, utan passande klädsel? Kanske detta skulle vara ett embryo till en ny, lönsam svensk industri, som kan vara med och finansiera vår kultur? Fast jag tror amerikanarna ligger före oss här. De har ju också en märklig syn på sådana frågor – fast mest offentligt!¨

Bilden av henne som en ”pickaninny” (pytteliten, en nedvärderande benämning på ett litet svart barn), naglades fast och blev en sanning. ”Inte ens jag, har Stina sagt, som älskade Lilla Hjärtats styrka, ilska, glädje och barnsliga, vanlighet, kunde längre känna någon kärlek”. Hon kände sig uppäten av det mediala drevet och sedan utspottad, i sanning, ett märkligt möte med vad som påstod sig vara ett kulturbärande skikt av vårt samhälle! Det intressanta var att hennes samarbetspartner, Linda Hambäck, slapp det mesta av detta hatiska drev. Hon är adopterad och har ett koreanskt andranamn! Var det därför de bara var så hatiska mot Stina. Kanske de rent av var lite fega här? Ingen av dem, varken Stina eller Linda, har längre ett öppet telenummer. Så kan det gå till i vårt, som det påstås, så öppna, demokratiska samhälle!

Sedan kom Stina Wirséns Lilla Hjärtat! Hon har själv berättat om sin glädje att få skriva och göra en film om denna lilla, gulliga flicka, som hon trodde skulle gå rätt in i barnens hjärta. Aldrig, hade hon kunnat föreställa sig den fanatiska storm, som bröt ut mot henne och filmen. Allt hade ju gått så bra. Stina och hennes samarbetspartner, Linda Hambäck, hade fått grönt ljus från Filminstitutet, från sina finansiärer och alla distributörer. De, som hade medverkat, och flera recensenter hade tyckt om den, och barnen – deras testpublik – hade jublat, när de två veckor innan hade mött Lilla Hjärtat och hennes kompisar på Malmö filmdagar.

Sedan kom den förskräckliga upptäckten, att Pippi Långstrumps pappa var negerkung! Det måste snarast tas bort! Så resonerade några av dessa ”kulturpersoner” och gav sig på en av våra mest älskade författare efter hennes död, när hon, lika lite som alla de miljoner, som för olika ideologiers skull gått under, kan försvara sig! Jag är säker på att hon sin direkta, sarkastiska humor skulle ha klarat eb debatt med dem utan svårigheter. Kanske hade det blivit en PAMP-eripossadebatt?

Som om det inte räckte med många av våra politikers naiva och lite beundrande inställning till mördande diktaturer, har vi på senare år i den svenska debatten fått ett nytt inslag som fyller mig med djupt obehag. Vi har nu i vårt land ett antal personer, som gärna sätter ordet ”kultur” före ”person”, och med censurens svarta penna nagelfar varenda bok, film, och vad de kan hitta, för att leta efter sådant, som kan vara stötande och skadligt för oss andra att läsa, se, och höra. De ser sig som välvilliga människor och de gör det naturligtvis för att skydda oss alla, men främst barnen från sådant de anser vara skadligt för. Därmed har de tagit över en stor del av ansvaret för vårt läsande och lärande och, än värre, för våra barns uppfostran och utveckling till mogna människor. Jag kallar det De Små Stegens Tyranni, för det handlar i änden om rätten till orden, meningarna och till slut, våra åsikter.

  1. Den ryska aggressionen

Nu kränks svenska territorialgränser både till havs och i luften. De baltiska staterna hotas. Krim har tagits över, så som en gång Adolf Hitler gjorde 1936 i Saarland. Som Hitler, räknade han kallt med att ingen skulle våga bråka. ”Det var ju bara ryssar.” Och, likt Hitler, får han ett massivt folkligt stöd för sitt iskalla sätt att utvidga riket. I Ukraina pågår nu ett ”lågintensivt” krig. Människor dör. Unga ryska soldater skickas ut i ett krig, som inte ”finns” och de som dör begravs i tystnad. Över Ukraina dör människor i civila flygplan, när intet ont anande, oskyldiga passagerare skjuts ned med en rysk missil. Jag har själv flugit den vägen många gånger under alla dessa år och känner mig både tagen och upprörd. Inte kunde jag ana att den ondskan fanns så nära oss. Men den finns där. Femtio mil från oss. Vilka står härnäst i tur? Är det de baltiska staterna, där den ryska tonen på internet har skärpts och man säkert kommer att påstå att den ryska befolkningen kränks så att man måste gå in och ”rädda ” dem, eller kanske också Gotland, när efter ett mystiskt sabotage, Putin kräver att få utrymme för att kunna ”kontrollera” gasledningen som går alldeles utanför territorialgränsen? Det återkommande ryska övningsangreppen med tunga bombplan eskorterade av försvarande jaktplan mot Gotland och Bornholm tyder på en långt gående strategi för att skapa ett ryskt innanhav. Är det därför nu personer lite längre ner i den ryska hierarkin skickas ut för att återuppliva det kalla krigets hot om ett hotande kärnvapenkrig?

Det märkliga är, att dagens Ryssland är en dvärg jämfört med det forna Sovjetväldet, med en ekonomi som är ungefär lika stor som Hollands. Inte heller har man någon stark industri, utom arvet från kommunisttiden, vapenindustrin, och har inte mycket annat att sälja än olja och gas. Någon har kallat dagens Ryssland för ”en jättelik bensinmack”!  Oljan, vapnen och hänsynslösheten räcker dock till för att hota omvärlden och göra, precis som Adolf Hitler, annektera delar av länder och områden hela tiden med hänvisning till att de tillhör den ryska ”intressesfären”. Ingen vill ju ha en väpnad konflikt, så den får andra, mer försvarslösa ta. Stackars Ukraina!

Det här är ännu inte det största hotet i världen, men det ligger så nära och utvecklas på ett alltmer obehagligt sätt, På andra sidan av Östersjön, bara femtio mil från Stockholm, har vi en stat med en president, som liksom många andra före honom, tror på att världen skall bli bättre, bara han med vapenmakt och hot kan kuva dem, som inte tycker som han. Massmedia hotas och stryps. Skattemyndigheter och polis används godtyckligt för att komma åt dem, som inte behagar makten. Människor slås ihjäl i rannsakningshäkten, eller mördas som i London, med pollonium, ett radioaktivt gift, där en dos kostar 70 miljoner kronor. Det var inget ”privatmord”. Bara en totalitär stat utan medborgarnas insyn kan göra något sådant, och Vladimir Putin har ju också indirekt bekräftat att det var så, när han gjorde den lejde mördaren till ledamot av duman, så att han inte skulle kunna förhöras, när den engelska rättvisan ville kalla honom till förhör. De hade ju kunnat följa de radioaktiva spåren efter honom, på flygplan och i hotell, Det var en grym död, en av de allra värsta man kunde ge en motståndare, men på den nivån kan man tydligen komma undan med mord.

Det märkliga är, att jag faktiskt har träffat Vladimir Putin. Det var år 1994, då jag hade gjort en studie om vad man skulle kunna göra för att utbilda över två miljoner övertaliga ryska officerare till civila yrken. Det var ett uppdrag, som kommit till efter en överenskommelse mellan den dåvarande presidenten, Boris Jeltsin och vår utrikesminister, Carl Bildt. Jag skulle överlämna vår rapport till chefen för avdelningen för internationella relationer under borgmästaren i St Petersburg, Sobtjak, Det var Vladimir Putin. Han lär på den posten ha gjort sina första miljoner till sin nu så gigantiska privata förmögenhet. Vad han fick ut av vår insats, vet jag inte, men jag tror knappast att våra svenska pengar har kunnat förbli orörda i den miljön. Putin satt tyst under hela mötet med ett lite överlägset. ironiskt småleende på läpparna, men sade i alla fall ett kort ”Spasibo”, när jag gick runt det gigantiska bordet och lämnade över vår rapport. Hans handslag var slappt, lite som att krama en blöt Wettexduk, kanske det också ett sätt att markera min lägre ställning. Han såg alls inte ut, som han gör idag. Det var en liten, blekfet man med det glesa, rödblonda håret kammat i slingor över flinten. Det var så långt man kan komma från den vältrimmade lille man med håret rakat, som vi kan se idag. Därför var det först flera år senare, som jag insåg vem jag hade mött. Jag tittade på ett danskt TV-program om hans smutsiga, men lönsamma väg från KGB i Östtyskland till den totala makten i Ryssland, och – där var han! Spontant reste jag mig halvt ur soffan, pekade på TV-bilden och utbrast ett förundrat; ”Men det är ju han!” Den mörke unge, mörke mannen vid hans sida under mötet, skulle ha kunnat vara hans kumpan och nuvarande premiärminister, Dimitrij Medvedev. Det är troligt, men det minns jag inte säkert. Margot Wallström har senare i TV, i det populära programmet Skavlan, talat om hans iskalla ögon. Jag hade inte tänkt på det, men visst hade hon rätt! De var otäcka.

  • Det västerländska misslyckandet i Irak och Afghanistan ett demokratins fallissemang 

Jag är inte alls motståndare till dessa västerländska värderingar, utan till sättet de har försökt föra in dem i de irakiska och afghanska samhällena. Mina många år som utbildningschef på Sida och som konsult i världen, har lärt mig, att för att något skall kunna slå rot i ett samhälle, måste det, på gott och ont, passa, eller passas, in den rådande kulturen. Det måste finnas en struktur, som kan ta emot och arbeta med de förändringar man vill nå fram till det man vill åstadkomma, och det har man totalt misslyckats med i båda dessa länder. I Irak upplöstes det regerande, totalitära Baathpartiet, vilket säkert inte var fel, men därtill löste man upp armén och polisen och lämnade därmed över initiativet att sträva efter makten till andra, ännu värre krafter. Som Mao en gång sade, att de, som inte har någon egen armé, snart kommer att få en annan på sin mark! Kanske något att tänka på i Sverige idag, när ryska militärflygplan och ubåtar gjort Sverige till ”sitt” territorium för att träna inför en möjlig, kommande konflikt.När jag i Dar-es-Salam skulle ha besök av President Julius Nyerere på mitt Training College hade jag dessförinnan flera besök av den tanzaniska säkerhetstjänsten. De kollade allt, möjliga skjutvinklar från tak och fönster, vilken väg presidenten och hans kortege skulle ta fram till entrén, och hur vi, lärare, elever och andra, skulle uppföra oss när han var i lokalerna. De som gjorde detta, var högeffektiva, professionella säkerhetspoliser, utbildade av STASI i DDR. Jag kunde redan då säga, att det var något av Adolf Hitlers ande, som svävade över det hela, för den östtyska säkerhetstjänsten fanns då över hela Afrika. I Mellanöstern finansierade de PFLP:s första flygkapningar och, i Libyen, hade Gadaffi osttyska säkerhetsmän, som svarade för den innersta bevakningen av honom. Den östtyske chefen för dem konverterade sedan till islam och antog ett arabiskt namn, men, tyvärr, står ingenting att läsa om detta på internet, varför, vet jag inte, men man kan alltid undra, vem som har nytta av det.

    1. I Irak blev det kaos, när andra började ta över och sedan dess har hundratusentals människor dött och skadats i de sekterisktiska våld som utbröt och situationen ser ut att bli allt värre. Jag ser utvecklingen i båda dessa länder, och den i Syrien, som ett stort nederlag för de idéer om vi tror på och jag fruktar, att vi långtifrån sett slutet av resultaten av alla misstag och förbrytelser som begåtts. Jag fruktar att angreppet i Paris och de kalla morden på Charlie Hebdo av tecknare, journalister och poliser är långt ifrån de sista. När kommer detta till oss?
    2. I jämförelse med hur det blev i Irak, kan man tyvärr konstatera, att Sovjetunionen efter andra världskriget varit så oändligt mycket skickligare än USA att hantera en ockupation till sin fördel, för när de hade erövrat halva Tyskland och stora delar av östra Europa, upplöste man inte den grymma och otäcka nazistiska säkerhetspolisen, GESTAPO. Man gjorde sig bara av med de mest ledande och belastade personerna i organisationen och satte in sina egna, lydiga vasaller i ledningen. Alla viktiga funktioner fick fortsätta, men man vände deras arbete till att försvara den nya staten och de byggde upp ett stort internationellt nätverk som kunde gynna den kommunistiska saken. Man behöll på så sätt kontrollen över samhället med hjälp av de gamla stukturerna!
    3. Som om inte detta med Ryssland inte hade räckt, har vi också fått uppleva USA:s invasion i Irak och det totala misslyckandet att bygga en stabil, civil stat. Nu slår det med full kraft tillbaka mot hela världen genom den Islamiska Statens grymma framfart i både Irak och Syrien. Hur kunde man misslyckas så? Listan över alla dumheter som lett till fram till detta skulle bli lång. Nu drar USA och alla andra västländer, sig ut ur Afghanistan. Framtiden där ser lika mörk ut. Kommer talibanerna att återta makten och föra landet tillbaka en medeltida religiös diktatur som finansieras med försäljning av knark över hela världen och olja från den Islamiska Steten?  Jag ryser, när jag ser tillbaka på hela denna obehagliga smet, som i huvudsak har rörts ihop av USA, med en förskräcklig brist på respekt för andra kulturer och tankesätt och därtill, grumliga amerikanska värderingar vad gäller ”demokrati”, ”frihet” och ”marknadsekonomi”. ’
  • Det religiösa förtrycket

Det som hänt i Irak, Afghanistan och på många andra ställen i världen är, att det har underblåst en med religion förklarad rörelse och ett ökande otäckt förtyck. Sådant kan vi se i historien: Det kommer och går och flammar upp igen. Människor som inte passar in i de läror, som just nu förkunnas, skall åter utplånas, gärna med de grymmaste metoder för att visa på religionens styrka. Sedan skall allt bli så mycket bättre. Det här är inte något nytt. På medeltiden var det de kristna som stod för detta, idag muslimer. Med teknikens alla mördande vapen blir allt bara så mycket värre nu. Vad grundar dessa nya trosvissa sina blodiga grymheter på? Religioner skall ju vara bärare av kärleken till människor inför deras uppgift här på jorden. Religionen skall ge en väg för hur vi bäst skall förvalta den begränsade tid som är våra liv.

De trosvissa talar åter, som Adolf Hitler, om tusenåriga riken, men historien visar, att det kommer, som alltid, att bli aska av dem. Hur har dessa män, de är nästan alltid män, kommit fram till sina idéer och ideologier?  Vad har de missat i kunskap och lärdom?  Vet de något om hur det har gått för alla deras föregångare? Ser vi bakåt, från Adolf Hitler till Napoleon, korsfararna, mongolerna och de många krigarkonungarna, hela vägen ned till det romerska riket och antiken, har detta bara betytt död och elände.

Det som sker nu, är ingen väg framåt, men för människor, som ingenting vet och inte bryr sig att lära, blir alternativen enkla och lockande. Det är därför totalitära länder som Nordkorea, Kina och Ryssland och religiösa diktaturer, som Iran, den Islamiska Staten och på sin tid, de afghanska talibanerna, begränsar och tillrättalägger all information. Människor blir lättare att styra och kontrollera på så sätt.

  • Palestinafrågan, den eviga konflikten!Itzak Rabin, en krigshjälte från 1948, hade insett detta, och, när han blev premiärminister 1992, började han arbeta för palestinskt självstyre. Det ledde till Oslofördraget, där både Västbanken och Gazaremsan fick ökat självstyre. Tillsammans med PLOs ordförande, Yassir Arafat och Israels utrikesminister, Shimon Peres, fick han år 1994 Nobels fredpris. Med det blev han i många israelers ögon en förrädare mot den judiska saken, och mördades året efter av en judisk extremist. Sedan har allt fortsatt som vanligt med allt högre murar och nya judiska bosättningar på palestinsk mark. Jag har själv sett detta på plats och förundrats över att det förtrycka judiska folket har kunna anta en så förnedrande herrefolksattityd mot människor, som är deras närmaste grannar. Dessutom är det väl egentligen tveksamt om vem som är vad efter tvåtusen år med alla folkförflyttningar och religiösa påtryckningar. 
    1. Så har vi den jättelika Muren mellan israeliska och palestinska områden, symbolen för en konflikt som tydligen inte går att lösa. Redan på sextiotalet, sade min judiske styvbror, Frank, att han såg skapandet av staten Israel som ett historiskt misstag. Jag höll inte med. Som de flesta andra på den tiden, ansåg jag, att det efter lidandet och massmorden under det nazistiska oket, behövdes en fristad för det judiska folket och Israel var ju deras ursprung. Vad var det för fel med det? Inget, svarade han, men så länge Israel ligger där det ligger, kommer det aldrig att bli fred. Och varför stanna där? Det gick ju bra för de judar, som bor i öppna samhällen, där människor möts med respekt. Så var det för honom i USA. Det var en slags självvald EXODUS han pläderade för, otroligt radikala åsikter då, och jag tog helt avstånd från dem, men historien tycks ge honom rätt. Palestinafrågan har blivit något av alla konflikters urmoder.
  • Hoten mot människans rätt till integritetTänk om de, som idag i Sverige sitter och nagelfar Lilla Hjärtat och Pippi Långstrump och allt annat, som skrivs. får direkt tillgång till våra datorer, där de kan se – och ändra på – vad jag skriver just nu!
    1. Det växande terrorhotet i världen, har ett pris, som vi tyvärr måste ta i form av en ökad övervakning av potentiellt farliga grupper och personer. Men, utan någon samhällelig kontroll av kontrollen, riskerar dessa system att ge ökande insyn i människors liv och på olika sätt urholka vår integritet. Det kanske ännu inte känns så tungt, men på sikt kan det lägga osynliga bojor på varje människa som vill hävda sitt sätt att vara. William Snowden, visselblåsaren, ser jag som en modig och moralisk person, som i tid varnat för att detta kan komma även hos oss. I Kina finns redan avancerade datasystem för att övervaka mer än en miljard människor. Tänk om DDR hade klarat sig några decennier till! Då hade STASIS övervakningssystem kunnat göras så perfekt, att man knappast skulle ha behövt alla dessa miljoner informatörer, som bedrog sina familjer, sin släkt och sina vänner och arbetskamrater. Hade då staten kollapsat, som den gjorde 1990, eller hade allt kunnat gå vidare med förfinade metoder? Tanken svindlar. Vi har redan varit så nära Orwells dystopi, 1984, bara femtio mil söder om den skånska kusten och det var många i Sverige, som gärna hade sett en liknande utveckling hos oss. Det kanske inte kommer att behövas någon fysisk polis, bara en dataövervakning och att man närsomhelst kan gå in och läsa och ändra i människors datorer och deras tänkande.
  • Sjukdomar och farsoter
    1. När AIDS dök upp på 80talet, stod världen utan medel att bota och stoppa dess spridning. Bara långsamt har bromsmediciner kunnat utvecklas, men HIV går ännu inte att bota, bara att leva med. Kan det dyka upp nya, värre varianter av den sjukdomen?  Ett annat mörkt hot, som tornar upp sig och skrämmer världen, är utbrotten av Ebola i Afrika. De kommer och går och där sjukdomen flammar upp, skördar den var gång alltfler offer. När når den resten av världen, och oss i Europa på riktigt, som en gång den spanska sjukan efter det första världskriget? Och vad händer med de allt mer frekventa problemen med infektioner med MRSA bakterier, som är resistenta mot penicillin? Det tycks som om varje gång den medicinska vetenskapen gör ett nytt framsteg, utvecklas nya varianter och nya sjukdomar, som hotar oss alla. Nu kommer nyheten om en ny antibiotika, som de hotande bakterierna inte är resistenta mot, men hur är det? Står vi åter i början av något nytt, eller kommer något annat, som vi inte kan hindra?
  • Våldet och det eviga hotet mot kvinnor och barnSå här har det alltid varit. I Tyskland efter den röda arméns intåg, hade man Stalins uttryckliga tillåtelse att våldta och döda kvinnor som hämnd för de grymheter som tyskarna begått i deras land.  Inte så långt bakom oss ligger de många långvariga krigen i Sudan mellan nord och syd och folkfördrivningen i Darfur. I Uganda har den märkliga Lord’s Resistance Army (LRA) utfört de mest fruktansvärda grymheter mot kvinnor och barn och tvingat barnen att döda sina närmaste för att få dem bort ur den sociala gemenskapen och in i deras led. I Nigeria härjar nu Boko Haram och i Irak och Syrien den Islamiska Staten. Där betraktas kvinnor som lovliga byten, som kan behandlas hur som helst, som handelsvaror och slavar att säljas till sexhungriga män. Idag förekommer detta mest i muslimska länder, men ser vi tillbaka i historien, finns det mängder av lika grymma exempel från den kristna världen och idag, tornar det buddistiska våldet upp sig mot muslimer i Burma.Men hur är det då i vårt land och de andra västliga demokratierna! Vi har ju lagar som skall skydda kvinnor och polis som skall kunna erbjuda skydd mot sådant? Lagarna och straffen för våldtäkter och övergrepp har under senare år skärpts väsentligt, och vårt samhälle står i stort helt på de utsattas sida. Våldtäkter och övergrepp ses med rätta med avsky, och polisen lägger ner stora resurser på att få gärningsmännen fast. Så visst finns det både sociala och lagliga skyddsnät, men i grunden är det ännu så, att ingen kvinna kan gå helt säker på våra gator och, än värre, genom våra parker, när det börjar mörkna, för då är tiden inne för de jagande rovdjuren. Detta är också bara toppen på ett isberg, för det säger ingenting om allt annat våld i hemmet och i relationer, som aldrig kommer till ytan, inte heller om allt det ruskiga som sker på internet. Och, varför lägger inte samhället större vikt vid att komma åt all vidrig stalking, som nu förekommer i ökande grad i samhället, men så sällan leder till anmälan och straff?  Så länge samhället inte kan hantera dessa frågor bättre än det görs idag, är detta för mig ett bevis på att även vi, i vår självgoda nord, har långt kvar till att komma till en verklig jämlikhet mellan män och kvinnor. Djupt nere i själen på många, mest män, tycks finnas en gammal urtida rangordning, som ger vissa en känsla av rätt att förtrycka och ta för sig. 
  1. Men, när någon blir fast, vad händer då? Det begås mer än 30 000 våldtäkter varje år i Sverige, nära etthundra om dagen, men bara ca 6 000 anmäls till polisen. Och de som till slut döms, blir bara några hundra på ett år! Trots lagen om samtycke tycks det vara svårt att få våldtäktsmän fällda. Ta till exempel den unga flickan som våldtogs i ett garagehus av tio unga män, som ändå inte kunde fällas, eftersom det inte gick att bevisa att de unga männen inte förstått, att hon inte ville… Hur dum får man vara? Jag talar inte bara om de unga männen, utan än mer om domaren och nämndemännen. Förstår de inte att de med en sådan dom lämnar fältet fritt för andra att göra samma sak. Så undermineras vårt rättsystem av ”medkännande” människor som har lättare att förstå unga onda människors lust än de drabbade flickorna lidande.
  2. Förr satt förvisso kvinnor och barn också emellan och mördades och våldtogs, när fientliga härar tågade igenom deras land, men idag är det så mycket värre, eftersom det görs som en del av en strategi för att förinta dem man vill besegra. Kvinnovåldet – jag inkluderar barnen i detta – är ett av de grymmaste krigsbrott som kan begås och ingen krigsherre skall ges en enda chans att svära sig fri från detta, när de ställs inför rätta i den internationella krigsförbrytardomstolen i Haag. De har haft det högsta ansvaret för sina militära förband. De har ansvarat för deras träning och disciplin. Deras skuld skall inte kunna sättas ifråga med undanflykter och juridiska spetsfundigheter!
  3. I det våld, som sprider sig som en farsot över världen är kvinnorna och barnen de mest utsatta. I Kongo mördas de och våldtas systematiskt av dem, som illegalt utvinner de sällsynta och dyra mineralerna som vi har i våra smartphones. De tycks ha mäktiga beskyddare, högt upp i staten, kanske är det de, som gör de stora vinsterna. Nu, senast, har man, som Putin brukar göra i Ryssland, med hjälp av skattemyndigheterna gett sig på, mottagaren av EUs Sacharovpris, Dr Denis Mukwenge, och låst alla tillgångar för Panzisjukhuset, som han grundat och driver. På så sätt vill de kväva hans fantastiska arbete med att rehabilitera våldtagna och lemlästade kvinnor. Det här är helt symptomatiskt. Använd alla lagliga och olagliga medel för att komma åt dem som bryter ett mönster som är det som skall gälla även om det är korrupt och mordiskt! Kvinnorna är lättare att komma åt och genom att utsätta dem för sexuellt våld, tar man ifrån dem deras viktiga roll i samhället och kan lättare fördriva dem som, bor i de områden, där gömda rikedomarna finns.

På andra håll i världen är det långt värre, men det är inget skäl för att vi inte skall kunna göra mer för en verklig jämställdhet i Sverige. I Costa Rica kom jag att arbeta ihop med en ung kvinna från Nicaragua, som var god vän med styvdottern till landets förre president, Daniel Ortega. Hon hade, sedan hon var 11 år gammal, blivit utnyttjad av sin styvfar. Nu försökte hon få sitt fall rättsligt prövat, men hennes styvfar nekade och hennes mor ville få henne att hålla tyst. I Nicaragua avvisade rätten naturligtvis hennes anklagelser och hon vände sig då till FNs domstol för mänskliga rättigheter, men utan framgång. Alla skyddsnät hade slutit sig runt den anklagade. Min medkonsult kände sin väninna väl och visste vad som hänt. Idag är Daniel Ortega åter president i Nicaragua! När kommer han på statsbesök till Sverige och, vad gör vi då?

 

  • Vår miljö!Det allt varmare klimatet på vår jord får normalt mest uppmärksamhet. Medeltemperaturen stiger, glaciärerna smälter och havsnivån stiger. Eftersom nära 80 procent av världens befolkning bor efter stränder, kan man lätt räkna ut att det, som i Holland, kommer att krävas stora ingenjörstekniska åtgärder för att förebygga översvämningar av människors boende och de marker där vi odlar våra grödor. I Stockholm hade vi bara för ett par år sedan ett tillbud, då vattennivån steg så högt att Mälarens vatten riskerade att rinna över kanten, ner i tunnelbanan vid Gamla Stan. Men skall det inte redan med dagens teknik kunna gå att komma tillrätta med den skogsskövling som pågår i Amazonas urskogar och på många andra ställen i världen? Jag har svårt att förstå, att man med dagens teknik inte skulle kunna komma åt alla dessa missbruk med våra resurser med satellitfotografering och isotopmärkning, bara man vill och beslutar sig för det – och är villig att utkräva ansvar hos dem som inte följer reglerna! Men där kommer korruption och snöd vinning in. Den kan vara statsstyrd, eller bero på människors och företags girighet. Resultatet är alltid detsamma. Alla Förlorar, våra barn, barnbarn och deras efterkommande mest!Det är ingen väg framåt att förbjuda användning och utveckling av ny teknik. Vad vinner miljön på att man av ideologiska skäl vill lägga sådana krav på bensinmackar på landet så att de måste stänga, och därmed tvinga folk att köra långa sträckor för att tanka? Lägger man av miljöskäl också till en ny kilometerskatt för transporter till och från landsbygdens produktion, blir det ännu en spik i kistan för hela vårt lands utveckling. Nya miljöavgifter för att begränsa alla flygtransporter inom Sverige om inte hållbara alternativ finns, stryper inte det utvecklingen?  Borde inte den spårbundna trafiken i landet utvecklas och förbättras, så att den blir mer konkurrenskraftig, innan man tar till sådana ideologiska, drakoniska beslut? Allt har ett pris. När detta skrivs, vintern 2015, talar min vän, bilhandlaren om hur lugnt det har blivit inom den sektorn. Alla avvaktar. Ingen gör något nytt. Hur många andra projekt det finns det, som redan lagts på is, bara på grund av alla stolta proklamationer, som gjorts av en ny regering i för vårt land så viktiga frågor. Och hur skall det allmänna ta över alla företag inom utbildningen och vård och omsorg? Jag har sett sådant i Sydostasien på 70- och 80talen, och det som hände var inte upplyftande. I Laos förstördes landets ekonomi på några få månader, den laotiska valutan, kip, blev till Monopolpengar och den amerikanska dollarn den enda gångbara valutan i en kommunistisk stat! Alla företag togs över av staten. En ny, extremt korrupt miljö uppstod. All produktion gick ned direkt och mycket försvann. Kanske något att tänka på, innan ”den svenska välfärden återförs till samhället” vad som nu menas med det?     Det gäller att se möjligheterna och inte bara hoten och svårigheterna! Vi måste arbeta tillsammans på ett positivt sätt och använda oss av all den kunskap och teknik som hela tiden kommer fram. Vill man åstadkomma förändringar och förbättringar i vår miljö, måste man arbeta brett och med de positiva drivkrafterna. Vad gäller de miljöhotade haven kan vi börja utanför dörren, med Östersjön, och sedan arbeta brett och internationellt. Kunskaperna finns i vårt land. Se bara hur Mälarens vatten runt Stockholm har blivit bättre genom åren. Men, skall vi arbeta mer internationellt, duger det inte att grina illa och, som miljöpartiet vill, lämna EU, för då finns ingen plattform kvar för lilla Sverige att driva sina frågor.
  1. En ny miljö och energipolitik.
  2. En nedläggning av Bromma flygplats vore ett fantastiskt steg framåt för Stockholm. Vi skulle få ett ökat byggande av nödvändiga bostäder och en tystare miljö, men, att lägga Bromma utan att det finns något gångbart alternativ, vore som att lägga en våt snara över vår huvudstads framtid. Förslaget har med rätta fått kraftig kritik ute i hela vårt land. Man betonar samfällt, att detta inte är någon kommunal fråga. Bromma flygplats tillhör hela landet! Ett stopp på bygget av Förbifart, som miljöpartiet försökt manipulera fram har i sista stund kunnat avvärjas. Det finns ett pris på att komma med radikala förslag som dem här ovan, men det behöver politikerna inte betala. Effekterna kommer på längre sikt. De som verkligen kommer att få betala är vi som i framtiden bor i detta land, kanske mer våra barn och barnbarn än vi själva. Och kanske deras egna barn och barnbarn?
  3. Fyrtio år med internationella uppdrag har handgripligt lärt mig hur viktigt detta är, och jag skulle gärna vilja satsa mer på miljöfrågorna, men att bli miljöpartist idag, skulle vara att svika det jag tror på, mitt eget och andra människors förnuft och vår omsorg, om dem som kommer efter oss. Då kan man inte satsa på partier, som i huvudsak vill skruva allt tillbaka till det förgångna och hellre inskränker och förbjuder det som fungerar än ser till möjligheter för utveckling. Vi måste ta oss an de stora utmaningarna med nytt vetande och en ny, modern teknik!
  4. Till detta kommer allt häftigare stormar som orkanen Catherine över New Orleans år 2005 som dödade nära tvåtusen människor och ödelade stora delar av New Orleans och nu senast på Filippinerna. De innebär en omfördelning av regnens kraft och regelbundenhet, som också kräver att vi är ordentligt förberedda, men det tycks vara en fåfäng tanke. Allt detta sägs vara beroende på människans skövling av vår begränsade natur. Jag tror på det.
  5. Slutligen har vi miljöfrågorna. Jag ser dem som en stor framtida fara, men de är också en stor möjlighet, en utmaning som skulle kunna driva världen framåt. Det finns så mycket att göra. Världens hav blir allt skitigare, det har inte minst vår nuvarande biståndsminister, Isabella Löwin så väl skildrat i sin bok om Östersjön, Tyst Hav. Jag minns barndomens vajande tång vid Klipporna i Nynäshamn, när jag var barn och ryser, när jag ser det vajande slemmigt gröna sjögräset, som gör varje klippa så hal och farlig att gå på. Dumpningen av miljöfarligt avfall i världshaven är en stor industri, värd tusentals miljarder dollar, säger min gamle kollega, Kent Blom, som har lång erfarenhet både som sjökapten och i IMO (International Maritime Organization). I våra hav ligger nu miljarder ton skräp och giftigt avfall som tickande miljöbomber. De fördärvar inte bara vår havsmiljö, utan också på sikt vår hälsa, när vi i tredje, fjärde och längre led sätter i oss alla dessa gifter.

På 70talet var jag själv med om att genomföra ett svenskt projekt för att rena den kraftigt nedsmutsade Tunissjön, som varje sommar spred sina illaluktande svaveldofter över hela staden. På den tiden låg Tunis största sopberg där. Idag är den dåliga lukten sedan decennier borta och dess stränder bebyggda med kontor och bostäder med sjöutsikt. Berättar man, att det var Sida med svenska konsulter, som gjorde detta, får många, även unga tunisier, ett drömskt uttryck i ansiktet. Var det Ni? är deras reaktion. Det vi gjorde för ganska små pengar, förändrade stadens liv och utveckling. Tyvärr är det nog glömt på Sida, som aldrig varit särskilt bra på att komma ihåg ens det som har gjorts bra.

Vad gäller möjligheten att effektivisera vår energianvändning förvånas jag över att Ledtekniken knappast nämns av politiker som påstår sig vara för en bättre miljö.  Det är ju en omstörtande förändring för hela världen. Sällan har väl ett Nobelpris kunnat delas ut till tre mer förtjänta pristagare än de tre japanska forskarna Saamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura för deras insatser för mänsklighetens fromma. Ser man inte vad LED-tekniken kommer att betyda både för oss. och än mer, för alla människor, som lever i de minst utvecklade länderna? I väldens minst utvecklade länder kommer inget barn att inte kunna läsa läxorna för att det blivit för mörkt, inte heller kommer välta lampor och uppflammande eldar att bränna dem till döds. I Sverige, har det sagts, skulle det betyda en besparing motsvarande ett kärnkraftverk om vi byter ut alla traditionella gödlampor mot LED lampor. Då får vi få mer elkraft att använda för industriell utveckling och produktion. Varför tas inte detta upp till diskussion?

En annan fråga gäller vattenkraften. På åttiotalet var jag med i Laos och ordnade en utbildning av kraftverkstekniker inför att det nya kraftverket i Xeset skulle tas i bruk. Det var ett verk, där turbinerna drevs av det strömmande vattnet. På så sätt kunde man undvika de negativa konsekvenserna av att behöva lagra vattnet i stora dammar. Skulle man inte kunna göra detta i Sverige? Vi flera helt outbyggda älvar, men de är av miljöskäl skyddade från framtida utbyggnad genom lag. Det tycks också vara förbjudet att ens tala om denna fråga. Om det gick att göra på ett miljövänligt sätt, så som Sida medverkade till Laos, skulle vi kunna bygga för ren el för all framtid. Jag är ingen tekniker och vet inte vilka hinder som kan finnas, men jag förvånas över att ”åsiktskorridoren” i denna fråga är så smal, att våra politiker inte ens funderar över sådana saker.

Det borde vara dags att lämna ”plakatpolitikens enkla oneliners” och försöka sitta ned och över alla politiska gränser för att komma överens över om vad Sverige behöver av forskning och utbildning och ett innovativt klimat och andra förutsättningar för en utveckling, som håller oss kvar bland världens mest kreativa och kvalitetsmedvetna länder. Annars kommer det att gå allt snabbare utför.  Av andra skäl också!

Allt detta, är för mig några av de stora utmaningar, som vi nu står inför. Min sammantagna bild av utvecklingen i världen är tyvärr mörk. Som så ofta i historien, är det de högst utvecklade kulturerna, de med demokratiska samhällssystem och en civil, human agenda, som står under press. Hat och misstro frodas. Ropen på ”starka” ledare har blivit allt högre, medan vår verkliga styrka, det demokratiska samhället, urholkas, alltmedan många av våra politiker ägnar sig åt opportunistiskt käbbel och hårklyverier.. Ser de inte vad som händer? Känner de ingen oro?

Hur kan man förresten, som sker idag, välja att indirekt sätta en fascistisk stämpel på nära en miljon svenskar för att de röstar på SD? Jag gillar inte partier som SD. Min uppväxt med en judisk styvbror sätter stopp för det, men förstår man inte i de andra partierna, att det finns en genuin oro inför det som sker i vårt land?  Jag kan förstå dem, men för mig, är en fungerande invandring något som på lång sikt gynnar ett land. Så är det också hos oss. Se bara på den svenska sjukvården, som till stor del lever på de invandrades insatser, på alla nivåer! Se på alla nya företag och den nya matkultur, som vi så gärna tar del av! Vi jublar åt Zlatan och alla andra nya svenskar, idrottsmän och artister, som skänker ära till vårt land! Men vi har idag ett problem med en alltför kravlös och oreglerad invandring, som dessutom inte klarar av att hantera all som kommer till oss. Vi måste tala mer öppet och utan fördomar om alla de invandrare, som av olika skäl inte kan komma in vårt samhälle och blir kvar i ett utanförskap där, de inte känner något ansvar vare sig för de sina, eller det samhälle de lever i! Vi måste vända på varje sten och söka lösningar överallt, i politiken, i lagar och regler, i det civila samhället! Det går inte längre att stoppa huvudet i säcken och låtsas som om ingenting har hänt!

Alla vi, som bor i demokratiska länder, har ett ansvar för sådant som inte fungerar och söka lösningar på dem!  Annars sviker vi oss själva och våra efterkommande generationer!

Med många hälsningar från en som varit med ett tag!

Börje